KULTUR OCH MODERNITET: Ett forskningsprograms väg från då till sedan.

Allt har en historia.

Min egen historia som forskningsledare på Tema Q börjar djupare sett redan år 1999, då jag var (tf) professor på Tema Teknik och social förändring. Där var jag svindlande nära att med Riksbankens hjälp starta ett projekt jag kallade ”Kulturvetenskap i kunskapssamhället: På väg mot en kulturell ingenjörskonst?”. Så här i efterhand framträder det för mig som ett av de första uttrycken för en ökad medvetenhet om vad Tema Q senare kom att kalla kulturaliseringstesen. I vilket fall var min utgångspunkt då formulerad så här:

För tio år sedan sammanfattade Aant Elzinga sin och Sven Anderssons rika analys av den svenska debatten om kulturvetenskap och samhälle i uppsatsen "Humanioras roll i det högteknologiska samhället" (i Thorsten Nybom, ed., Universitet och samhälle, 1989). De urskiljde tre huvudlinjer i debatten om kulturvetenskapernas samhällsroll: den traditionalistiska, den pragmatiska och den emancipatoriska. Traditionalisten hävdar kulturvetenskapernas rätt till autonomi och argumenterar för humanioras egenvärde och vikten av ett levande kulturarv. Pragmatikerna menar däremot att vetenskapen inte kan bortse från sin samhällsrelevans, sin mer eller mindre omedelbara nytta. Kulturforskningen har enligt denna uppfattning en terapeutisk funktion och utgör ett motmedel mot alienationen i det moderna samhället. Emancipatorikerna slutligen anser att kulturvetenskapens funktion är kritisk. Enligt detta synsätt bidrar kulturvetarna till samhällsutvecklingen genom att peka på alternativ, på andra sätt att tänka och handla. Till dessa tre huvudlinjer urskiljde sig småningom ytterligare en, som inte var aktuell när Elzinga och Anderson skrev, nämligen den radikala kunskapsrelativismen. Den ifrågasätter vetenskapens rätt att hävda sin särställning gentemot andra kunskapssträvanden. I sina mest radikala former tycks dess företrädare helt utesluta tanken att vetenskap alls bör ligga till grund för samhälleliga beslut och överväganden.

Men enligt min mening har förutsättningarna för kulturvetenskapen och den kulturvetenskapliga debatten på väsentliga sätt förändrats under de senaste tio åren. Det har att göra med det breda genombrottet för tanken - och förhoppningarna om - att vi är på väg mot ett kunskapssamhälle. I detta flyttas fokus från den materiella produktionen till den andliga. Det viktigaste "tillväxtområdet" blir kultur i vid mening (kommunikation, kunskap, information, underhållning, reklam, turism, språk...); den viktigaste demokratifrågan blir kunskapens fördelning. I ett sådant samhälle ställs kulturvetenskapen inför en rad positiva utmaningar. Den kan visserligen fortfarande motiveras traditionellt, pragmatiskt och emancipatoriskt. Men framför allt offensivt och strategiskt.

Kunskapssamhället är, menar jag, ett begrepp som har både en positivt normativ innebörd och en mer neutralt beskrivande. Begreppet beskriver både en förhoppning, en framtidsdröm och en historisk process, en faktisk förändring av samhällets grundkaraktär. I detta projekt kommer tre hypoteser att prövas. Den första är att genombrottet för (idén om) kunskapssamhället förändrat och kommer att fortsätta att förändra kulturvetenskapens samhällsroll och villkoren för den kulturvetenskapliga diskussionen.  Redan idag är det möjligt att argumentera för att det viktigaste politik- och tillväxtområdet är "kulturen", och att basen för den politiken skall utgöras av en kraftfull kulturvetenskap. Den framträder dessutom som demokratiskt livsnödvändig. I ett samhälle, där medborgarnas inflytande alltmer förväntas grundas på kompetens, kunskap och kommunikativ förmåga, får kulturvetenskapen allt viktigare funktioner. Det högteknologiska samhället var i den debatt Aant Elzinga och Sven Andersson analyserade ett hot mot kulturvetenskapen. Under senare tid är situationen snarast den omvända; kommunikations- och kunskapssamhället framträder som kulturvetenskapernas verkliga bundsförvant.

På blott tio år har kulturvetenskapen på detta sätt ryckt fram som central när framtiden diskuteras. Kulturvetenskapen har, menar jag, därigenom hamnat i ett nytt spänningsfält, som har tre poler. I den första återfinner vi de argument som Aant Elzinga och Sven Andersson identifierat: de seglivade föreställningar som kallats traditionalistiska, pragmatiska och emancipatoriska. I den andra finner vi de radikala kunskapsrelativister, som enligt Stefan Björklund (i En författning för disputationen, 1996) ställer sig helt utanför den vetenskapliga akademins interna normsystem och som därigenom (från en position inifrån systemet självt) hotar universitetskulturens starka samhälls- och kulturroll. I den tredje polen - central i detta projekt - finner vi den offensivt strategiska diskussionen om kulturvetenskapens uppgifter i det kommande kunskaps- och kultursamhället.

Projektets övergripande fråga lyder: Hur har man i svensk kulturdebatt och i svensk kulturvetenskaplig diskussion sett på kulturvetenskapernas situation i det postindustriella samhället? Hur har vi hanterat kunskapssamhällets utmaningar mot de traditionella föreställningarna om kulturvetenskapens samhällsroll?

Men knappt var detta sagt förrän jag blev professor på Tema Kommunikation. I efterhandsperspektivet blev det – ytterligare ett steg mot Tema Q.

För här vidgades min orientering mot att söka nya forskningsfält präglade av de nya villkor kulturen tycktes kunna erbjudas i det postindustriella samhället. Jag startade och fick ett mycket stort externt finansiellt stöd från flera håll år 2000 för forskningsprogrammet ”Kommunikation, kunskap, makt: Ett tema i debatten om Kommunikationssamhällets framtid”. Så här formulerade jag utgångspunkten för det projektet:

Ett kultur-  och kommunikationsperspektiv har blivit centralt i de senaste årens kultur- och samhällsanalys. Många engagerade i samtidsdebatten påpekar hur vår kulturs fokus flyttas från produktion av materiella varor till andliga, till sådant som handlar om kommunikation, information, underhållning, utbildning, kultur, språk, samtal... Symbolen för framtiden är inte längre fabriken, utan skilda arenor för kommunikation, till exempel vetenskap, skola, politik, kultur, underhållning, upplevelser och media.

Vad som skall bli vår tids symboler pågår det fortfarande en strid om. Skall framtiden kallas informations-, kunskaps-, medie-, upplevelse- eller kultursamhället? Benämningen spelar roll för hur vi tänker och handlar. Några av de mest centrala analyserna av vår tids samhälle och kultur präglas också av ett kommunikationsperspektiv. Begreppet kommunikation är i denna forskning inte begränsat till mötet mellan individer här och nu. Det används i en bredare, överförd bemärkelse. Här betonas hur kulturen och samhället utvecklas, förändras, binds samman, genom den samvaro och de samtal som förs på en rad skilda, privata och offentliga, arenor. Studier av den processen kan vi kalla analyser av Kommunikationssamhället. 

Forskningen om det engagerar forskare från många discipliner.

Forskningsprogrammet Kommunikation, kunskap, makt är ägnat att systematisk och kritiskt analysera detta kommunikationssamhälle, dess dilemman, utopier och gestaltningar i främst ett historiskt, litteratur- och idéhistoriskt perspektiv. Vi intresserar oss för möten mellan kommunikationssamhällets kommunikativa arenor, till exempel mellan vetenskap, politik och allmänhet, mellan de två kulturerna, mellan media och publik eller möten mellan kulturarvsbrukare och kulturarv.
Det är de kommunikativa dilemman som dessa möten aktualiserar som är föremål för studier. Inte minst handlar det om frågor som uppstår när mötet präglas av asymmetri och olikhet.

I grunden är forskningsprogrammet ägnat att belysa ett av demokratins mer slitstarka dilemman: Hur förena drömmen om allas delaktighet i kultur och politik med förhoppningarna om att kunskap, kompetens och kvalitet skall prägla både politiken och kulturen? Forskningsprogrammet belyser dessa frågor utifrån skilda teoretiska perspektiv och med skilda empirier.

I forskningsprogrammet analyseras också dessa frågor på ett metaplan. Det är viktigt att bygga upp en kunskap om hur också andra tiders människor och andra kulturer har hanterat dessa dilemman. En sådan idé- och vetenskapshistorisk forskning syftar till att öka programmets teoretiska förståelse av kommunikativa problem genom komparationer i tid och rum.
På detta sätt är forskningsprogrammet inte minst att betrakta som en del av en internationell och nationell demokratiforskning. Men i programmet är det inte som brukligt de statsvetenskapliga, ekonomiska eller sociologiska dimensionerna av demokratifrågorna som står i centrum. Det särpräglande för detta program är det konsekvent historiska och kommunikativa perspektiv som de demokratiska grundfrågorna analyseras ur.

Forskningen inom området Kommunikation, kunskap, makt skall präglas av samhällsrelevans och problemorientering. Med historiska och kulturvetenskapliga metoder ställer vi slitstarka och aktuella kommunikativa dilemman i kritiskt perspektiv. Forskningsprogrammet kan genom synliggörandet av konkurrerande värden och ökad förståelse för olika dilemman ytterst bidra till ökad reflektion kring sätten att hantera kommunikativ asymmetri, olikhet och skilda kommunikativa förutsättningar.

Dessa båda perspektiv fick sedan fördjupning och en naturlig fortsättning då jag år 2007 blev professor vid Tema Q:s och en av de ansvariga för programmet ”Kulturarv, historiebruk, modernisering”. Dess intellektuella ram kan kort beskrivas så här:

En central aspekt av moderniseringsprocessen handlar om att vårt handlings- och diskursutrymme förändras genom teknisk och ekonomisk utveckling, vetenskaplig kunskapsproduktion och begreppsförändringar. Moderniseringsprocessen aktualiserar därför oupphörligt vårt förhållande också till det förflutna, till det den omvandlar till kulturarv och historia. Kultur och historiebruk spelar i själva verket en central roll i moderniseringen. Dagens och framtidens föreställningar, identiteter, värderingar och mentaliteter byggs inte minst upp genom berättelser om det förflutna och det offentliga samtalets begreppsstrider. Historiebruk och meningsbyggande i till exempel skönlitteratur, massmedier och vetenskap är så sett en handling avsedd att forma en önskad framtid. Det pågår och har pågått en kamp om utrymmet i det moderna, och i forskningsprogrammet Kulturhistoria, historiebruk och modernisering analyserar vi de skilda strategier, idéer, medialiserade iscensättningar och logiker modernitetens aktörer använder och har använt för att skapa ett förändrat handlings- och diskursutrymme och legitimitet, status, inflytande och makt i det offentliga. 



Inom ramen för programmen har jag skrivit mina egna böcker Den tidlöse modernisten (2004), Livet - en stor sak (2007), Le moderniste intemporel: Essais sur la dimension culturelle du modèle suèdois (2009) och Pojken på vinden – Filosofiska essäer (2010) och en rad uppsatser på svenska, engelska och framför allt franska. En viktig del inom forskningsprogrammen var att samla forskarna och doktoranderna kring gemensamma antologier. Tillsammans med min professorskollega Jean-François Battail redigerade jag de två antologierna På väg mot en kommunikativ demokrati? (2003) respektive Det vanställda ordet (2006). Tillsammans med Michael Godhe redigerade jag antologin Frigörare? Moderna svenska samhällsdrömmar (2005). Den fjärde seniore forskaren i programmet var presshistorikern och forskarassistenten Patrik Lundell, som arbetar med boken Bilder av den svenska pressen: Presspropaganda under 150 år (2012). Den forskarassistenttjänst som hela tiden varit knuten till dessa forskningsprogram innehas för närvarande av Emma Eldelin, som bland annat arbetar med en bok om essätraditionen och dess förvandlingar och nutida utmaningar.

I dessa tre sammanvävda forskningsprogram har fjorton doktorander arbetat, tolv har disputerat och sex av dem på Tema Q och två ytterligare under de närmaste åren. Nästan alla böcker i forskningsprogrammen har getts ut på bokförlaget Carlssons i inbundna och vackra volymer. Det är ett uttryck för vår gemensamma strävan att bedriva en vetenskap som lägger vikt också vid formen och språket och för att forskarna har velat kommunicera med en bredare läsekrets och bli en del av det offentliga samtalet om angelägna kulturfrågor. Här följer en kort presentation av de sex som disputerat vid Tema Q i kronologisk ordning, följd av de två som fortfarande har en bit kvar till disputation:

Sofia Seifarth: Råd i radion (Carlsson, 2007). ”SNÄLLA FRU ASKLUND läs mitt brev och hjälp mig om Ni kan”, skrev en kvinna i ”djupaste förtvivlan”. År 1939 startade radions första brevlåda för sociala frågor. Syftet var att utifrån lyssnarbrev upplysa allmänheten om de sociala reformer som nyligen hade genomförts. Som enda etermedium blev radion en betydelsefull röst när det moderna Sverige skulle realiseras, med social ingenjörskonst, vetenskap och expertis.
Råd i radion handlar om hur den svenska radiopubliken upplystes, vägleddes och fostrades i radions brevlådor mellan 1939 och 1968. Men också om de tusentals lyssnarbrev som nådde radion genom åren, som alla ger unika inblickar i folkhems-Sverige och i människors problem – från social misär till kärleksbekymmer. I boken analyseras hur brevlådornas redaktörer hanterade brevskrivarnas skildringar i etern. Vi får veta vilka råd, ideal och visioner som förmedlades till allmänheten, samt vilka berättelser om samhället och medborgarna som blev offentligt vägledande. Genom brev och program följs två aspekter av moderniseringen – implementeringen av folkhemmet och det kulturradikala genombrottet.

Egle Rindzeviciute: Constructing Soviet Culturel Policy: Cybernetics and governance in Lithuania after world war II (2008). Efter första världskriget var Sovjetunionen en av de första moderna stater som uttryckligen ägnade sig åt att övervaka och styra kulturen, vilket tog sig formen av en formaliserad och institutionaliserad statlig kulturpolitik. I denna övervaknings- och styrningsprocess försåg vetenskap och teknologi staten med konceptuella och materiella resurser vilka användes för att definiera såväl själva processen som föremålet för den. Efter andra världskriget gav utvecklingen inom naturvetenskap och teknik upphov till en ny vetenskap som behandlade frågor kring kontroll och kommunikation, Norbert Wieners cybernetik, vilken fick en bred tillämpning inte enbart inom ingenjörsvetenskapen utan även i frågor som rörde förståelsen av människor, maskiner och samhällen. Denna avhandling undersöker hur cybernetiken påverkade utformningen av den sovjetiska kulturpolitiken. Fokus ligger på det sovjetiska Litauen. Det huvudsakliga argumentet är att en särskilt inflytelserik diskurs rörande cybernetisk styrning och övervakning utformades i Sovjetunionen från 50-talet och framåt. Som ett resultat av en överföring från tekniska och vetenskapliga diskurser var denna diskurs användbar inte bara som ett verktyg för att tjäna staten utan kunde även användas av kulturella aktörer för att kritisera själva sovjetsystemet. Genom att analysera organisatoriska praktiker och officiella och samhälleliga diskurser avslöjar denna studie komplexiteten i förhållandet mellan styrning och övervakning, kultur, vetenskap och ekonomi.

Andreas Nyblom: Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige (Atlantis, 2008). Kring sekelskiftet 1900 blev författare ofta föremål för personkulter. Deras namn och ansikten var varumärken som sålde mycket annat än litteratur. Ryktbarhetens ansikte handlar om författaren som celebritet, en tidigare outforskad aspekt av vår kulturhistoria. 
Boken visar hur Verner von Heidenstam (1859-1940) synliggjordes i medierna, från författardebuten 1888 till och med döden 1940. Han skildrades i uppslagsböcker och andra författares romaner, och hans ansikte avbildades på allt från målningar till spelkort. För den samtida publik som sällan läste lyrik eller lärda tidskrifter var Heidenstam en mediepersonlighet snarare än en författare definierad av sina egna verk. Studien presenterar nya perspektiv på litteraturhistorien och bidrar samtidigt till förståelsen av vår egen tids medie- och kändiskultur.

Kristoffer Holt: Publicisten Ivar Harrie: Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944-1960 (Carlssons, 2008). Publicisten Ivar Harrie framträdde som en mångkunnig och välkänd kulturpersonlighet under en stor del av 1900-talet. Expressen blev en makalös succé och snabbt Nordens största dagstidning. Ivar Harrie var Expressens första chefredaktör under åren 1944-1960.
I ”Publicisten Ivar Harrie” ges inblickar i 1940- och -50-talens offentliga debatt genom en undersökning av Harries roll och gärning. Redan genom att acceptera posten på Expressen utmanade han sin samtid: han med bakgrund som översättare av klassiker och bl a medarbetare till Torgny Segerstedt blev nu detta folkliga och högröstade blads överhuvud.
”Det offentliga samtalets historia är en del av det gemensamma kulturarvet – det utgör en förhistoria till de debatter som pågår idag”, framhåller författaren inledningsvis. Det är inte minst i detta ljus som hans bok skall läsas.

Johan Jarlbrink: Det våras för journalisten: Symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till 1930-tal (2009). Under 1900-talet har journalister agerat hjältar i både deckare och film, äventyrsberättelser och ungdomslitteratur. Seklet innan var de huvudpersoner i hyllningsdikter, historieskrivning och romaner – inte sällan författade av tidningsmedarbetare själva. Pressens medarbetare har alltså inte bara synliggjorts i tidningarnas spalter. Till skillnad från den traditionella presshistorien så utspelar sig pressens mediehistoria på flera kommunikativa arenor. Den här boken handlar om journalistrollens kulturhistoria – hur den förhandlades och debatterades, och hur journalister i romaner och film brukades och tjänades som förebilder när yrkets gränser stakades ut. Utifrån ett brett mediematerial undersöks både pressens mediehistoria och pressmedarbetarnas kulturhistoria under en period då litteratörer och publicister trängdes undan av nyhetsjagande journalister – i tidningarna såväl som i andra medier.

Johan Wänström: Samråd om Ostlänken: Raka spåret mot en bättre demokrati? (Arkiv, 2009). Ostlänken är en ny planerad höghastighetsjärnväg mellan Linköping och Järna. Den är tänkt att vara en del av en ny förbindelse mellan Stockholm och Göteborg och ska knyta Östergötland och Södermanland närmare Mälardalen. Många lokala och nationella politiker, tjänstemän från kommuner och statliga verk samt företrädare från näringsliv och massmedier har känt sig kallade att påverka projektets utformning. Men få visade samma entusiasm över att svara på allmänhetens frågor under de samrådsmöten som Banverket anordnade i samband med utredningsarbetet.
I Samråd om Ostlänken placerar Johan Wänström läsaren mitt i samrådsmötenas kontroverser och diskussioner. Vi får följa hur medborgarnas till synes enkla frågor drunknar i planerings- och beslutprocessernas tröga och oklara strukturer och hur de demokratiska ambitionerna kolliderar med teknikens, ekologins och samordningens begränsningar.
I ett bredare perspektiv behandlar boken frågor om hur folkviljan ska kunna identifieras och kanaliseras i samhällsplaneringen. Ett större medborgarinflytande betraktas ofta som ett givet mål i den svenska demokratin – men, visar Wänström, vägen dit är varken självklar eller spikrak.


Ytterligare två doktorander arbetar under min ledning i forskningsprogrammen och skall disputera år 2012 respektive 2015:

Gustav Källstrand: Medaljens framsida: Nobelpriset i den svenska offentligheten 1897-1911 (Carlssons, 2012).

Alfred Nobels testamente publicerades i Nya Dagligt Allehanda 2 januari 1897, och sedan dess har priset varit en uppmärksammad kulturell institution såväl i Sverige som internationellt. Källstrands avhandling handlar om hur den mediala bilden av priset uppkom och såg ut under prisets första dryga decennium.
Gustav Källstrand är den nuvarande innehavaren av ”the Heidenstam chair”, en femårig doktorandtjänst knuten till Tema Q och samfinansierad av Stiftelsen Övralid och Linköpings universitet. Runt denna externfinansierade tjänst arrangerar Tema Q publika symposier och vetenskapliga seminarier. 

Svante Landgraf: Kampen om framtiden: Skönlitteratur och vetenskap 1960-2010 (2015). Samtalet om framtiden först på många arenor: i politiken, i vetenskapen, i skönlitteraturen. Under 1960-talet växer framtidsforskningen fram som en aspirerande vetenskapsgren med sina egna konferenser, institut och publikationer, för att under 1980-talet och senare föra en alltmer tynande tillvaro. Samtidigt förändras hotbilderna, från överbefolkning och miljögifter, från kalla krigets upphettning och kärnkraftsolyckorna till ozonhål och klimatförändringar. Svante Landgraf undersöker i sin avhandling hur framtidsbilderna har förändrats i efterkrigstidens Sverige, hur de har brukats för olika syften av olika aktörer och hur skönlitteraturens framtidsbruk skiljer sig från det övriga samhällets.

Till slut skall jag i denna berättelse om ett forskningsprograms väg från då till sedan kort beröra min egen forskning inom programmet, och några tankar om dess framtida utvecklig. Min egen forskning har koncentrerats kring fyra stora frågor: Modernitetens problematik – Demokratins grund – Humor – Kulturvetenskapens metodfrågor och vitsen med en tvärvetenskaplig humaniora.

De här frågorna har jag belyst och analyserat främst med hjälp av svenskt material från 1800-talets slut och framåt. Jag har försökt integrera skönlitteraturen med politiken, idédebatten, ekonomin och teknologin. Jag har alltid försökt utveckla fruktbara begrepp för att göra humaiorastudiet relevantare och skarpare. Försökt finna begrepp som gör ting i världen tydligare sedda eller sedda över huvud taget. Mina intellektuella huvudverktyg har blivit begreppen "pastorala ideal" (1985-), "diskursutrymmets skiftande gränser" (2004-), "slitstarka dilemman" (2004-), "faktoider" (2000-), "modernitet" (passim), "seminariet" (passim) och "temporal egocentricitet"(2010-).  Den metodintresserade hänvisar jag främst till metoduppsatserna i Den tidlöse modernisten, Livet – en stor sak, Pojken på vinden samt avhandlingen Maskin och idyll: Teknik och pastorala ideal hos Strindberg och Heidenstam).

Dessa begreppsliga verktyg använder jag för att bedriva en historieskrivning där individens kamp med och mot krafter hon inte själv fullt ut råder står i centrum, och där poängen är att visa att vi har mycket att vinna på att upprätthålla samtalet med de döda, spegla våra liv i deras hantering av de dilemman vi också lever med. Det är för mig humanistisk kulturvetenskap.

Några författare har följt mig länge, och på olika sätt lockat mig till analyser av den tid som flyr: Strindberg, Heidenstam, Sten Selander, Harry Martinson, Nils Hasselskog, Georg Henrik von Wright, Platon, Balzac, Raymond Aron...

Ett särskilt och djupt känt forskningsintresse är för mig att verka för ett samarbete mellan Europas många professionella skandinavister. Tusentals ungdomar på kontinenten utbildar sig varje år i skandinaviska språk och kulturer och många forskare skriver mycket intressanta artiklar och böcker om Norden. Dessa utgör ett fantastiskt nätverk för alla som är intresserade av att hålla samman Europas kultur och vetenskap. Vart tredje år träffas vi i organiserad form, då jag arrangerar Stockholms skandinavistsymposium, säkert de största svenska internationella symposierna där arbetsspråket är skandinaviska.

Till slut har min forskning också präglats av mitt stora intresse för – och förtjusning i – Frankrike. Jag har till och ifrån arbetat i Paris och kommer att fortsätta med det. Som fakultetsopponent, sakkunnig och föreläsare. Denna min förtrogenhet med en annan kultur och ett annat språk betyder mycket då jag analyserar svensk historia eller kommenterar svensk samhällsutveckling. Det har gett perspektiv och viktig distans till det annars självklara. Denna franska förtrogenhet spelar en mer påtaglig roll i det forskningsprojekt som nu engagerar mig.

Sedan 1.1 2010 har jag ett särskilt anslag från Rektor för forskning. Inom det arbetar jag bland annat med ett projekt med den högst preliminära titeln ”Framtidsbruket”. Det handlar om att undersöka hur ”framtiden” brukas, iscensätts, laddas med mening och betydelse, är en del i kulturkampen och striden om nuet och det förflutna idag och igår. En sådan tråd har jag haft med mig hela tiden sedan jag var doktorand (hur har skönlitterära författares framtidsbilder samspelat med estetisk gestaltning och livsåskådning och med tidens mer strukturella förhållanden), men det vore spännande att göra det i mer omedelbar dialog med dagens (vårt och andras) intresse för ”historiebruk”, ”minne” etc. Det passerade (historien) och det kommande (framtiden) har ju förstås fler beröringspunkter än man kanske omedelbart föreställer sig.

För egen del ligger passar detta tänkta projekt dessutom väl samman med mitt mer teoretiska intresse och mina metodologiska begrepp ”slitstarka dilemman”, ”temporal egocentricitet” och ”diskursutrymmets skiftande gränser”, liksom med den forskningsprogramhistoria jag har tecknat. Projektets möjlighet att bidra till den filosofiska, kulturhistoriska och livsåskådningsmässiga förståelsen ser jag själv som mycket stora. Jag tänker mig också att projektet skall innehålla en del internationella komparationer, för egen del gärna i ökad utsträckning också tillsammans inte bara med kollegor på ISAK utan också med några ur den europeiska skandinavistiken.

Mer konkret arbetar jag just nu med en komparation. Jag undersöker framtidsbildernas funktion, betydelse och bakgrund i fyra viktiga, tämligen samtida författarskap, två skönlitterära, två vetenskapliga, två svenska, två franska (Vilhelm Moberg, Albert Camus, Gunnar Myrdal, Raymond Aron). Det som för dem var definitionsmässigt obekant, men för mig sentidare är välkänt, spelar både stor roll och stora spratt. I min – kanske, då man aldrig riktigt vet vad framtiden överraskar en med – kommande bok gnistrar det i vilket fall i mötet mellan mig och dessa fyra författare.

I en närmare framtid är avsikten att tillsammans med forskarassistent Emma Eldelin och doktorand Svante Landgraf, och gärna med flera ur vår miljö som tycker det ligger i linjen med egna intressen, göra en rimligt stor extern forskningsansökan på detta fält inom ett år.